Idag var en rätt svår dag. Ida lämnade landet för tre månader på andra sidan jordklotet. 1 månad i Australien och sedan vidare för 2 månader i Asian. Många säger att jag ska vara glad för hennes skull och det är jag, något otroligt. Jag är så stolt över min bästa vän och så himla glad för hennes skull. Men samtidigt får jag faktiskt lov att vara lite ledsen. Har aldrig riktigt varit ifrån varandra och hon är ett sånt enormt stort stöd i mitt liv. Det spelar ingen roll att vi inte träffats så mycket det senaste månaderna för hon har vart här hela tiden, om det hade vart något hade hon bara vart runt hörnet. Nu är hon på andra sidan jorden. Att jag har bott hos henne den sista tiden kanske inte var mitt smartaste drag nu när man ligger här helt ensam. Och så följde jag självklart med till Arlanda. Kramades och pussades och sen gick hon igenom passkontrollen. Så fort hon kommit runt hörnet började tårarna leverera på. På ett sätt förstår jag inte varför jag blir så ledsen eftersom jag vet att hon kommer ha det så jävla roligt och så kommer hon ju hem snart igen? Men ja, ledsen är jag, samtidigt som jag är så himla glad för hennes skull. Tur så har jag två stjärnor i mitt liv och den ena är kvar med mig och utan henne hade jag nog också stuckit. Och där kommer vi till dålig nyhet nummer två. Kvällen spenderas i grannhuset hemma hos Cathina, där en mäklare precis vart och kollat på huset och dom har bestämt att sälja. Mitt andra hem. Bara det får mig att fälla tårar. Allt bara förändras och jag klarar inte av förändringar just nu, fast samtidigt är det just vad jag behöver. En förändring, för jag kan inte fortsätta såhär länge till.