-
Jag springer. Fortfare än vad jag hinner känna. Fortare än jag hinner tänka. Blundar mot allt. För att jag inte vågar känna efter. Inte vill känna efter. Jag vill inte känna alls. Men någonstans i bakhuvudet ligger dom. En samling med känslor. En samling med minnen. Snart kommer de skjuta mig. Göra sönder mig. Bara för att jag går för fort fram. Bara för att jag ignorerar. Bara för att jag struntar i. Och de skrämmer mig.
OVERKLIGT
Det här är fel. Det är så fruktansvärt fel och så jävla orättvist.
I WANT YOU. I NEED YOU. I LOVE YOU. I MISS YOU. LIKE CRAZY.
världens finaste
LOST AND INSECURE
Den tjejen som skrev här för ungefär 6 månader sen var livrädd för studenten. Nu är hon livrädd för livet. Tänker inte alls använda det här som en blogg längre, utan mer som ett bollplank för mig själv och mina tankar. Det ska tydligen hjälpa att "skriva av sig" när man har mycket i huvudet. Men jag kan inte komma på ett enda ord som kan förklara ett jävla skit just nu. Vet inte vad jag vill med någonting. Så fortsätter väl som ingenting istället.
FÖRSÖKER HITTA LYCKAN SOM INTE FINNS
Jag har mått riktigt dåligt sen studenten. Jag känner mig tom. Fruktansvärt tom. Det känns fel och overkligt. Alla skriver om lyckan och friheten att ta studenten men jag känner varken lycka eller frihet. Jag har lämnat den största trygghet jag haft. Jag har slutat på världens bästa skola och lämnat världens bästa människor. Det är säkert jätte svårt för många att förstå men det är något speciellt med Kopparlunden. Tiden på Kopparlunden har vart den absolut bästa i hela mitt liv. Det spelar ingen roll vad som hänt, vilken skit jag gått igenom, hur dåligt jag mått och hur ledsen jag vart. Jag har älskat varenda minut jag fått spendera i den byggnaden, med den klassen och med dom lärarna. Alla skriver och frågar vad man kommer minnas mest av gymnasiet och många svarar alla galna studentfester, men för mig har till och med lektionerna varit minnsevärda. Vi har haft så fruktansvärt roligt på alla lektioner och den ena lektionen är aldrig den andra lik. Kopparlunden bjuder på något nytt varje dag och man blir alltid glad av att träffa alla dessa människor! Jag kan sitta och försöka förklara men det spelar faktiskt ingen roll för ingen kommer någonsin förstå. Jag har förlorat de som har vart viktigast i mitt liv de senaste åren, och de kommer aldrig bli som vanligt igen. Jag får faktiskt lov att känna mig såhär ett tag. Det jag vet, och det som får mig att fortfarande vara glad, är att jag aldrig kommer tappa kontakten med varken klassen eller lärarna. Jag kommer aldrig säga min förra klass eller mina förra lärare, för det är min klass och mina lärare och så kommer det alltid förbli♥
DAGEN INNAN DEN STORA DAGEN
Torsdag. Bestod av att jag och 4 kottar till åkte runt och fixade och donade allt till champagnefrukosten. Gjorde 106 frallor, handlade upp Ica Maxi, rensade 14 liter jordgubbar och massa vattenmeloner och pyntade trädgården. Kvällen bestod mest av ångest, panik och tårar. Känslan jag hade i kroppen när jag gick och la mig kan jag inte beskriva.
90 IG HAR KROSSATS PÅ KOPPARLUNDSGYMNASIET. 1 ÄR MITT..
TORSDAG OCH SISTA MAJ
Efter tre timmars sömn ringde väckarklockan och jag trodde jag skulle dö. Fortfarande full traskade jag och Ida till skolan för att göra en allra första muntlig redovisning och en allra sista. Läste rakt av på pappret och sluddrade oss igenom redovisning men klarade det tydligen galant med en lärare som mest skrattade åt oss. Eftermiddagen var brutal. Alkoholen gick ur kroppen och det kändes som jag blivit bokstavligt talat överkörd. Den smärta i min armbåge var hemsk. Eller är hemsk. Idag är det fredag och jag har så ont så vill ju bara dra täcket över mig och inte röra på mig. Och jag tar studenten med denna arm om en vecka. Fan. Usch. Godnatt.
TACK KÄRA ÄNGLAR FÖR ATT NI VAKTAR ÖVER MINA FINA VÄNNER
Denna bakisdag spenderade jag tillsammans med härliga tjejer och härliga killar på bryggan. Gick hem och åt en mysig grillmiddag med familjen. Strax efter elva får jag detta sms:
"Vi har kört av vägen på E18. Alla mår bra och ingen är skadad. Bilen är helt förstörd. Den började voddla och snurra. Vi var jätte nära att åka in i klippväggen men klarade oss precis. Polisen och ambulansen har nyss åkt. Rasmus och hans kompis var där stannade och hjälpte oss. Jag är fortfarande i chock men alla mår bra. Vi hade änglavakt"
Paniken och gråten steg i mig. Fyra av mina bästa vänner. Usch, bland den värsta känslan jag haft i kroppen när jag läste den första meningen. Men alla klarade sig men är lite omtumlade. Mina vänner är det finaste jag har. Älskar er av hela mitt hjärta!
THESE ARE THE BEST DAYS, AREN'T THEY? WHEN WE LOOK BACK, THESE ARE THE DAYS WE'LL REMEMBER
Det har vart några känslofyllda dagar. Igår hade vi vårt absolut sista KG-party på skolan. Lärarna immiterarade oss, sjöng och uppträdde. En hederlig tradition. Många tårar blev det. Idag hade vi vår absolut sista gymnasielektion, någonsin. Obeskrivligt. De senaste eftermiddagarna har spenderats i Vasa Parken med klassen, det har ju trots allt nästan varit 30 grader. Igår kom även min extremt fina och saknade Sanna Hising hem från London. Hon har bott och jobbat där i 9 månader och jag har inte masat mig dit en enda gång. Men nu är hon hemma och det känns mer än awesome! Ikväll blir det lugnt iaf och KANSKE någon skolrest, borde väl men orkar verkligen inte. Imorgon ska jag dra iväg och göra Köping osäkert med fina människor! Kommer nog bli rätt fett
Lite halvgammal bild från några veckor tillbaka från Vasa Parken när värmen närmade sig
SKOLPROJEKT
Ett gammalt skolprojekt för en utställning i Norrköping.
"JAG HAR UNDRAT LÄNGE OM DET GÖR ONT ATT HÄFTA SIG SJÄLV?"JAG KAN HÄFTA DIG!"
Min vecka har bestått av skola, skola, skola och skola. Imorgon ska allt vara inlämnat. Haha garvar någon i ansiktet. Omöjligt. Tur så har man så fantastiska lärare som har lite överseende. Nu ligger jag i sängen iallafall, helt slut med små märken över hela låret. Det är så att min lärare häftade fast papper i mitt ben idag. Jag har alltid undrat om det skulle göra ont att häfta sig själv, och han tog tag i det. Tog en häftapparat, ett papper och mitt lår, 3 gånger. Hahaha mina kära KG-lärare. Vet inte hur jag ska klara mig utan dom. När dom häftar sina elever och spelar fotboll i personalrummet så kan man ju inte göra annat än älska dom. Hahaha. Aja, jag har en lång natt framför mig med en skittenta jag aldrig kommer förstå mig på. Ibland tycker jag om lärarna, ibland inte.
BALBILDER
KAN PUSTA UT, FAST ÄNDÅ INTE.
Dagen har vart rätt sliten. Ångesten som uppstod inom mig när jag loggade in på min internetbank. Inte okej att dricka för 1000 kronor under en kväll i mitt ekonomiska tillstånd. Samtidigt kollar jag på min mobil som är i tre delar och mår lite extra dåligt. Nu har jag ännu en gång lämnat iPhonegänget och gått tillbaka till Sony Ericsson. Inte blev det bättre när verkligheten kom ikapp mig och påminde mig om att betygen sätts på torsdag. Herregud, hur ska detta gå till? Men ja, det är skönt att balen är över! Kan på sätt och vis pusta ut lite grann, fast samtidigt är det långt kvar tills jag kan andas på riktigt igen.
Rätt sliten tjej från imorse.
Katastroftovigt hår och lösögonfransarna kvar. Den är fin den.
VAD ÄR EN VÄL BAL PÅ SLOTTET?
Godmorgon gott folk! Idag är det vårbalen, och jag är faktiskt inte speciellt sugen. Men ja, vad gör man inte? Det kan ju bli kul. Ska duscha, fixa lite och packa lite till ikväll nu. Klockan 13.00 ska jag vara på baluppsättning. Sen kommer dagen rulla på i all hast med sminkning, lösögonfransar, naglar, klänningar, smycken, osv. Ikväll vid halv sex ska klassen samlas utanför domkyrkan för fotografering och sen glider vi mot stadshotellet för vårbalen.
EN MYSKVÄLL MED LITE VIN, SLUTADE PÅ DANSGOLVET INNE PÅ PLUTO MED MASSA VIN
Igår var det Onsdag och klassen skulle ha grillkväll med kubb och lite alkohol på Djäkneberget. Jag skulle inte följa med för att jag skulle vara duktig och plugga, men nej. "Jag kan väl följa med ett tag". Det hela slutade med att jag och några till gick ut på krogen och dansade hela natten och efterfestade fram till morgonkvisten. Idag ångrar jag det en smula när mina favoritjeans har ett stort hål i rumpan, bankomatkortets innehåll har minskat och min kropp och själ är helt slutkörd och inte det minsta sugen på morgondagens bal på stadshotellet.
KANSKE SKA GÅ OM TRE ÅR?
Detta gör en liiiiiiiiiite frustrerad när vi stått ut med skolmaten, som smakar blä, i tre år!
THE WORLDS BEST TRIO
EN VECKA FYLLD MED MYCKET KÄNSLOR TANKAR
Har knappt varit hemma en minut sen jag åkte till Göteborg. Göteborg var supermysigt som vanligt. Skönt att komma bort! Denna vecka har jag levt i en kappsäck och flyttat runt. Mest vart med Ida och Cathina.
Veckan har vart en riktig berg -och dalbana. Turbulenta dagar med mycket känslor och tankar. Förbannat mycket i skolan också. Känns som huvudet ska sprängas. Kan inte tänka längre. Igår var det två veckor kvar tills allt, ALLT, ska vara inlämnat. Panik var ordet. Denna kväll blir en kväll med nosen i dataskärmen för att försöka bli klar med en samhällsanalys. Blä. Men idag har jag även varit duktig och lämnat in två rester. Lite stolt.
Lite bilder från måndagen, tog ledigt och dagen/kvällen/natten spenderade med fina projektvänner med projektplugg och vin.
I AM MY OWN WORST ENEMY
Åkte in vid sju med tanken att jag hade religion, men nehepp. Pluggtid fram till 12 och kände inte alls för att öppna en bok så med sol på himlen gick vi och handlade mat och la oss i parken. Hela eftermiddagen ordnades allt det sista inför imorgon. Allt i studion skulle ställas i ordning, manus skulle vara färdigskrivna, gäster inbokade och intervjuer färdigklippta. Imorgon spelar vi in, hela eftermiddagen. Tack gode gud så är det inte direktsändning utan det visas på TV och kommer ut på webben i sommar.
Nu ligger jag i sängen och kollar på tv och är allmänt trött på livet. Ska bli så skönt att komma bort till Göteborg över helgen. Skulle vilja stanna hela nästa vecka.
Imorgon har vi även nationella prov i engelska hela förmiddagen. Kommer inte alls gå. Vi hade svenska nationella förra terminen och jag satt i 6 timmar och stirrade på ett blankt papper och sen reste jag mig och gick därifrån. Hur ska jag då klara det på 3 timmar och på ett annat språk? Skrattar för att det är så tragiskt. Aja. Hörs när jag kommer hem från Götet.
