Jag vill va vanlig, vad det nu än är.
Jag vill göra fel och erkänna det.
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer.

Om du vill ha mig så säg till.
För själv vet jag inte vad jag vill.
Jag har försökt att ta tag i nån
men händerna kan inte hålla still.

När jag blir arg, ger jag igen.
Ja jag undviker sanningen,
jag kan säga att jag älskar dig och sen aldrig säga det igen.
Och jag kan gråta först när dom har gått, ja mina känslor har jag svårt att lämna bort.
Om dom tror att dom har sårat mig har dom bara missförstått.

Jag börjar om, varenda dag.
Försöker vara det dom vill att jag ska va, men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.

Och jag vet inte vart jag är, jag är med men aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nått annat än det här.

Tänk att för ett år sen hatade jag den vägen, jag fick ont i magen av att gå där, och den där jobbiga bussen som aldrig kom i tid, det gick ju snabbare att gå än att vänta på den där sega bussen. Idag saknar jag det. Jag saknar alltihop. Jag var rädd, jag var rädd för något varje dag men nu när jag tänker på allt så är det enda jag minns vilken trygghet allt var. Och frågan är om det är samma visa nu igen? Idag är det ett nytt ställe som skrämmer mig något fruktansvärt, en ny väg som ger mig den där känslan och det där magontet, och självklart en ny buss jag hatar som aldrig kan hålla tiderna. Varje gång jag går till jobbet är jag livrädd, och frågan är om det är tryggheten som skrämmer mig? Och hur vrickat är inte det på något stört vis? Varför kan det inte bara kännas bra? Jag vill bara kunna säga att allt är bra, utan den där klumpen i magen och med den där gråten i halsen..

Jag har inte lämnat sängen en sekund idag. Inte rest på mig sen jag kom hem från jobbet igår. Hade en av det värsta kvällarna i mitt liv igår och en fruktansvärd natt. Vill bort. Vill konstigt nog bli bortglömd. Funderar på att radera allt. Facebook, instagram, twitter och allt. Vill försvinna bort från allas ögon och öron. I'm done.

"Så många som frågar vad man gör när man går sönder, hjärtat blir söndertrasslat och helt plötsligt ser man inget ljus i det stora mörka och jag kan bara svara att man biter ihop.

Man kväver skriken i kudden om nätterna och man gråter bakom sina solglasögon på vägen hem från jobbet (och till och med på jobbet för den delen). Man pressar in naglarna i handflatorna. Man går ut och springer tills kroppen nästan ramlar ihop till en liten klump. Man sveper vin på tom mage när paniken blir som mest outhärdlig. Man sitter på jobbet och skriver en artikel om höstens snyggaste skor eller blippar varor i kassan på Ica eller försöker komma ihåg vad det står i ekonomiboken i skolan.

Psykisk och fysisk smärta är väldigt lika varandra när man tänker efter. Vad gör du när du har migrän eller mensvärk eller vad fan som helst? Du tar ett par tabletter som inte hjälper och sen biter du ihop.

Så när man bitit ihop så jävla länge att läppen är sönderbiten, ögonen är rödsprängda och handflatorna är fulla av märken och sår så känns det inte lika mycket längre. Jag kan lova det."

Jag har två stjärnskott i mitt liv. Två helt fantastiska vänner som genom att bara finnas så har dom räddat mig från både de ena och de andra. Med handen på hjärtat så kan jag säga att jag hade inte varit där jag är idag utan dom. Jag kanske inte säger så himla mycket, men dom känner mig bättre än vad jag känner mig själv så det behövs inte alltid sägas så mycket. Nu är den ena på andra sidan jorden och den andra kläckte ur sig för ett par veckor sen att dom ska flytta härifrån. Dock bara in till stan. Men deras hem är som mitt hem. Jag är uppväxt där. Halva mitt liv har jag spenderat där. Så då kommer vi till det där med förändring. Jag är en sån där person som inte klarar av förändringar. Jag vill att allt ska vara precis som det har vart tidigare. Min psykiska del klarar inte av dessa förändringar. Idag la mäklaren ut deras hus på hemnet och tårarna rann verkligen när jag såg det. Jag är glad för deras skull, för dom behöver nog det här. Men det gör ont i mitt hjärta att behöva tänka på att det kommer bo en annan familj i det där huset och att jag för första gången kommer behöva knacka på den där vita dörren och inte bara storma in som jag brukar..

She may come across hard to get, but that's because she's been through a few things, seen a few things, been there and done that. She's cold...yes, but only beacuse she once cared about someone who failed to care about her. She's built a fortress to protect her heart from further damage. You told her that you're different but she won't believe it until you prove it. Words don't mean a thing, actions are everything.

Gårdagen var fruktansvärd. Skulle jobbat 15-22.15 och dom ringer och frågar om jag kan jobba 13-22.15 och absolut kan jag göra det och åker mot jobbet. Halvvägs lägger kroppen av och jag får kramper från topp till tå. Spenderade min gårdag på akuten istället för på jobbet. Smärtstillande var vad jag fick innan jag blev hemskickad, hög som ett höghus. Men så länge jag slapp smärtan så klagade inte jag! Utmattad som ett vrak utav alla smärtor så sov jag 16 timmar inatt. Galet. Idag har jag vart rätt groggy, lite halvseg och haft en dunderhuvudvärk men klarade av 4 timmar på jobbet iallafall. På måndag börjar jag ett nytt liv, på riktigt nu. Det måste ske lite förändringar nu.

Mina tankar just nu går till två fantastiskt fina syskon som också är två fina vänner till mig. Världen är fruktansvärt orättvis.

Jag vill. Jag vill inte. Jag trivs. Jag trivs inte. Jag klarar det. Jag klarar det inte. Jag är så fruktansvärt kluven så det värker från topp till tå. Känns som någon har hackat mig i tusen bitar och ingen bit vet vart den ska eller vart den hör hemma. Jag vet inte vad jag vill, jag vet ingenting, eller jo, att jag är rädd. Rädd för allt. Jag vill inte vara rädd mer. Jag orkar inte vara rädd mer. Rädd för att leva, vad är det för liv? Vem vill leva så? Jag vill tillbaka. Tillbaka 10 år, fast samtidigt inte för då har jag allt det här framför mig, men jag kanske kunde gjort något annorlunda? Fast frågan är vad, vart det gick så jävla snett.. Jag vet bara inte om jag ska åka eller stanna nu. Vill bort. Långt bort.